Omröstningar

Inför det kommande lajvet år 2020 har vi i arrangörsgruppen börjat genomföra ett antal omröstningar om vad som skett under de två åren som förflutit sedan det föregående lajvet 2018, Del VI: I Skuggans Sken. Detta ger oss ett interaktivt sätt att förmedla information om vad som skett, samt ger våra deltagare möjlighet att påverka kampanjens fiktion. Omröstningarna sker i lajvkampanjens FB-grupp, och resultaten läggs upp här på hemsidan.

OMRÖSTNING 1: NÄSTA LAND ATT FALLA

Vilket land blir det nästa som faller till demondrakens styrkor? Ursardia eller Karlheim?

Ursardia med sina vackra kullar och skrala militär kommer knappast ha en chans mot de demoniska styrkor som nu satt sin fot i Sanctera. Kommer detta lugna och harmoniska land vara det nästa som faller?

Karlheim lider redan av ett inbördeskrig. En demonisk portal öppnades i landet för tre år sedan och många har påverkats av dess inflytande. De kämpar nu på demonernas sida mot resten av Karlheim. Kommer detta vilda land vara det nästa som faller för demonernas makt?

Ni väljer.

Resultat
Karlheim: 35 röster
Ursardia: 34 röster

KARLHEIM FALLER

Isbjörn Gunnhildsdottir tittade ner över den slitna kartan fastnaglad mot ekbordet med en kastkniv. Det såg inte bra ut.

Den röda linjen som representerade de förenade styrkorna var tunn, alldeles för tunn. Familjer och byar som tidigare varit oense om fiskerättigheter, gränsdragningar och vilken mjöd som är godast stod nu sida vid sida mot, förenade i sitt hat mot draken och sin vilja att försvara Karlheim.

Isbjörn var fullt övertygad om att styrkorna hon kontrollerade var de tuffaste i hela Sanctera, vildsinta krigare, härdade veteraner och blodtörstiga bärserker. Problemet var inte kvalitén, problemet var att motståndarna också var karlmheimare. De som inte drivits till vansinne av portalerna eller den röda dimman hade sålt sina själar till någon av drakens härolder; behornade demoner med en silvertunga som visste precis vilket löfte som kunde vända en ärlig själ mot sitt land och sin familj.

Karlheimare och demoner. Tanken fick henne att rysa och spotta på golvet för att bli av med den dåliga smaken i munnen.

En ung soldat i för stor ringbrynja klev in i tältet och höjde näven i hälsning.

“Nyheter från fronten, Jarl.”

Han höll fram ett förseglat pergament med spår av intorkat blod på.

”Kuriren dog precis utanför palisaden, klösmärken in till ryggraden. Hen måste ha ridit i timmar med mindre blod i kroppen än en alv har vett i skallen.”

Isbjörn slet förseglingen av pergamentrullen och slukade girigt nyheterna. Hon fick läsa två gånger för att ta in det fruktansvärda som stod skrivet:

“Thuadin har fallit, jarlarnas ting och deras få allierade i form av hyrsvärd, Precati och Quendi som hade hållit huvudstaden var alla döda. Ett erbjudande om att kapitulera hade överlämnats från demonernas sida men inte accepterats. Karlheimare kapitulerar inte.”

Isbjörn, den siste av Karlheims jarlar höjde sitt slitna mjödhorn och drack för de fallna. För de tappra soldaterna, för deras oväntade allierade, för alla som klivit ur kolgruvorna och in i rankerna. För Karlheim.

Hon skvätte de sista dropparna på golvet och vände sig till soldaten som med dystra ögon väntade på order.

”Bryt lägret, vi marscherar mot Taskiliens gräns så fort gryningen kommer. Bränn allt som vi inte kan bära med oss. Skicka volontärerna från Jovarsheim som förtrupp, de känner vägen.”

Den unga soldaten darrade på läppen.

”Ska vi överge landet? Karlheimare flyr ju inte, Jarl.”

Isbjörn vände sig tillbaka till sin karta och tittade ner på de mörka fläckarna på kartan som omringade dem. Drakens styrkor verkade oändliga.

”Karlheim finns inte mer.”

INFO I KORTHET

Vintern efter förra lajvet faller Karlheim huvudstad Thuadin. Den var försvarad av karlheimare från hela landet, volontärer från länderna runt omkring, Precati och en stor styrka Quendi som alltid hade bott i Karlheim.

Demonerna och deras karlheimska allierade håller staden under belägring i två månader under kallaste vintern. Försvararna erbjuds att kapitulera men vägrar. Thuadin raseras fullständigt av ett gryningsanfall där våg efter våg av demoner kastar sig mot murarna. Några få försvarare undkommer men de allra flesta stryker med.

De karlheimare som inte dör i detta slag lämnar antingen landet eller bildar motståndsgrupper som gömmer sig i gruvor eller på bergen. Jarl Isbjörn Gunnhildsdottir leder en styrka ut ur Karlheim in i Taskilien och är den högsta ledaren i exil.

Demoner och draktrogna karlheimare bygger under året som går en ny stad i ruinerna av Thuadin, som de döper till…

Ja, vad döper de den nya staden till?

OMRÖSTNING 2: DEN NYA STADEN

Demoner och draktrogna karlheimare bygger under året som går en ny stad i ruinerna av Thuadin, som de döper till…
Ja, vad döper de den nya staden till?

Döper de sin nya stad till Fylkirheit, “härskarens löfte”, som en hyllning av drakens storslagna och sköna löften till det karlheimska folket?

Döper de staden till Daganheim, “gryningens hem”, gryningen till en ny tid där demoner och människor står enade under drakens styre?

Eller blir det kort och gott Mokiirsgard, demondraken Mokiir Fenurlix fäste i Karlheim?

Resultat
Mokiirsgard: 31 röster
Daganheim: 3 röster
Fylkirheit: 13 röster

MOKIIRSGARD

”Hören I alla, hören I alla!”

Rösten ljöd i skymningen över härlägret som slagits upp omkring ruinerna av det fallna Thuadin. En halvt mänsklig, halvt demonisk, övernaturligt hög röst som lockade och manade så väl som människor som demoner till dess källa.

Ovanpå en upphöjd del av den raserade stadsmuren stod Aygdis Fyrtunga, en välkänd skald och en av de första karlheimarna att svära sig till Draken och sprida Drakens ord och löften. Bakom hen stod härens högsta krigsledare med sina banér, tillsammans med drakens behornade härold. När hen åter tog till orda förstod även de som inte stod tillräckligt nära för att skåda hens anlete att hen inte längre var helt mänsklig:

Skalda och Skalla
i Skuggans Sken
Dagan Danas Däri
Fiende skall Finna
vår Fylkirs Fäste
Mokiirsgards Mur så Mäktig

Fira vår seger, fränder! Sjung, lek och drick till vår härskare. För i gryningen påbörjar vi byggandet av en ny stad. En ny huvudstad där det gamla ålderstyngda Thuadin en gång låg. En gryning för en ny tid.

Länge leve Mokiir Fenurlix och hens fäste i Karlheim, Mokiirsgard!”

Och mörka vingar svepte över skyn.

OMRÖSTNING 3: SLAGET VID ASH KÛTOZ

En stor demonport har öppnat sig i trakten kring orchfortet Ash Kûtoz i Tickaaret. Drakens legioner har marcherat in i landet genom porten, och hens behornade härolder är utsända med lockande löften. Hittills har de blivit avvisade, och därför stundar ett stort fältslag där orchfolk och människor står sida vid sida mot de demoniska horderna. Deras stora hopp ligger hos teknologin, som hålls helig av orchfolken: mäktiga krigsmaskiner i form av kanoner, bombslungor, ångstridvagnar och till och med bombfällande luftskepp.

Vilken sida vinner? Utgången av detta avgörande fältslag kan komma att påverka synen på teknologi i Sanctera. Valet är återigen ert!

Resultat
Orchfolk och människor vinner: 42 röster
Demonerna vinner: 35 röster

ORCHFOLK OCH MÄNNISKOR VINNER

Den orchiska daglönaren Mîgul rörde sig över det slagfält där Ash Kûtoz och Tickaarets kombinerade styrkor slagit tillbaka den demoniska hären. Hon var en av de många arbetare som gett sig ut för att samla upp de enorma mängder vapen och teknologiskt skrot som låg kvar efter slaget. Nochur Graz, mormor Madom, syskonen Kûthaus och flera andra av fortets välkända skrotåtervinnare betalade särskilt bra för avancerade apparater och delar i brukbart skick, framför allt proteser, urverk, optik och avancerade skjutvapen.

Mîgul klättrade ner i en bombkrater, där flugor och asätare surrade, kraxade, kröp och krälade över de fallna kropparna, och började leta. Pungar, plånböcker och andra värdeföremål lade hon i en särskild väska, och resten av skrotet hamnade i stora skrotsäcken. Till hennes förtjusning fann hon att en av kropparna besatt en armprotes i form av en hydraulisk plåtklyvare. Efter en snabb inspektion av modulens igenrostade fästpunkter kom hon fram till att bästa sättet att lossa den var att helt enkelt kapa kroppens arm, och packade därför upp bensågen och skred till verket.

Efter att ha befriat de orchiska kropparna från allt skrot av värde drogs hennes blick till en av demonkropparna och sabeln som fortfarande kramades av dess klor. Den glödde fortfarande av demonisk magi, och för ett vanvettigt ögonblick funderade hon på om någon av Ash Kûtoz ”mindre nogräknade” magiker skulle vara villig att betala för den. När hon greppade parerstången för att lossa sabeln ur det demoniska greppet översköljdes hon dock av sådan skräck, smärta och illamående att hon genast övergav dessa tankar. Hon bestämde sig för att hon var färdig i kratern, och påbörjade klättringen tillbaka upp.

När Mîgul kommit upp satte hon sig på skrotresterna av en demolerad ångstridsvagn för att hämta andan, och började då höra ett dunkande och brusande från skyn. Hon vände sig mot ljudet och såg ett luftskepp komma farande. Det var större än något av de skepp som deltagit i bombningarna av demonhären, och hon tyckte sig känna igen det. Med sin kikare spanade hon efter namnet, och mycket riktigt skådade hon ”Stormryttaren” textat i dess för. Mîgul hade tidigare skymtat detta jättelika skepp i Ash Kûtoz lufthamn. Skeppet som skulle fara till den kända världens ände och bortom. Dess avresa hade blivit försenad av stridigheterna, men nu var det tydligen dags för expeditionen att bli av.

Mîgul blev sittandes på stridsvagnsvraket, dagdrömmandes om att själv få fara luftskepp och med egna ögon beskåda främmande platser bortom den kände världen. Hennes drömmar avbröts slutligen av korpars kraxande, och hon suckade och återgick till sitt värv.

DETTA HÄNDER

Våren efter förra lajvet vinner orchfolk och människor ett stort slag mot demonerna, men till ett högt pris i liv och krigsmaterial. Detta sker främst tack vare Ash Kûtoz och Tickaarets teknologiska krigsföringsmetoder, och många av Sancteras militära befälhavare som nås av nyheterna ser detta som mänsklighetens frälsning. Vissa talar om att nutidens Siilfric kommer att vara en krigsingenjör, och några undrar till och med om opålitliga krigsmagikers tid är förbi och kommer att ersättas av pålitligt maskineri. Tilltron till teknologi är efter detta mycket hög i Sanctera, vilket gärna får avspeglas på nästkommande lajv.

För att fira vetenskapens framsteg, teknologins under och upptäckandets ljus i denna mörka tid påbörjas slutligen något som länge varit på gång, men som tidigare förhindrats av det katastrofala läget. Strax efter slaget utgår en av Sancteras största upptäckarexpeditioner någonsin; expeditionen till den kända världens ände och bortom! Endast de Nio vet vad de kommer att finna. Detta är ett samarbete mellan orchfolk från alla tre orchfort, även överlevarna från Mash Kûtoz, tickaareter, aidulozier samt en enklav med drâgûler vars gemensamma kall är utforskandet av Sanctera. För detta ändamål har världens hittills största luftskepp, Stormryttaren, konstruerats. Stormryttaren avgår från Ash Kûtoz lufthamn och påbörjar sin färd åt…

Ja, åt vilket väderstreck går färden?